Det är så konstigt, hur sådana banala saker för mina tankar till dig..

Den sida av dig som bara jag får se, när du verkligen är Du...
Som förrförra fredagen, då det är du & jag mot världen..
När det pirrar i magen på mig bara av att se dig..när du lägger dina armar omkring mig som om jag vore det dyrbaraste du har..när det bara finns du & jag, och inget annat är relevant..

Varför kan det inte alltid få vara så...?

//L