Usch..har känt mig krasslig varje kväll denna vecka..frusen och får gåshud, medan ansiktet känns som om det håller på att brinna upp.. Och ikväll är det ännu värre..
Fått spänningshuvudvärk så det känns som om nån smashat ett basebollträ mitt i pannan på mig..

Jag har inte tid att vara sjuk nu, trots att jag nu fått ledig lördag & söndag så ska jag fortfarande sitta på informationsmöten hela dagen på måndag med folk jag aldrig träffat förrut. Och då även ha stenkoll på hur läget är på just min arbetsplats...
Blir slutkörd bara jag tänker på det..

Har packat grejjer hela eftermiddagen och sen kört hem dom till mig, är så j**la less på att jag ska behöva göra det utan att han engagerar sig alls.
Jag packade hans grejjer och han va på invigning, var är rättvisan i det??

Imorrn blir det åka hem och försöka få lite ordning där, ska bli grymt skönt.
Det har trots allt gått 3 veckor på lördag, jag måste få ladda batterierna. Så är det bara!

---

Jag vågar inte tro på dig när du lovar att du ska ägna lördagskvällen åt mig.
Jag vågar helt enkelt inte...

Har blivit så besviken så många gånger förrut, då jag fått kliva åt sidan för annat eller andra...
Du skrämmer mig sådana gånger att jag knappt kan sätta ord på det.
Ont i magen..allmänt ängslig..stressad..kan inte tänka på annat än dig..
Och då försöker jag samtidigt dämpa glädjen att få umgås så att jag inte blir för besviken när du ställer in.

Jag tror inte att du förstår vad du faktiskt gör med mig...
Eller snarare att du inte vill förstå.

Det gjorde så ont när du sa att du inte stog ut med att göra mig ledsen längre i våras. Du krossade mig nästan till oigenkännlighet...
Jag klarar inte sånt hur många gånger som helst, när ska du förstå det?
När ska du förstå hur illa du faktiskt gör mig med din tanklöshet...? 
När det är för sent..?

//L